Tofta är en herrgård som ägdes av Gustaf af Klint och hans ättlingar från 1810 till 1948. Af Klint är en svensk adlig ätt som härstammar från Erik Klint, en man som adlades år 1805 och introducerades 1807.

Tofta herrgård ligger på den nordvästra delen av Adelsö i Ekerö kommun. Adelsö, vars gamla namn är Alsnu, är en förhållandevis stor ö i Mälaren; cirka 10 km lång och mellan två och fyra kilometer bred. Det finns ingen fast vägförbindelse mellan Adelsö och fastlandet, men vid Svinsundet är avståndet mellan Adelsö och Munsö bara 430 meter.

Gårdsbebyggelsen

Toftas huvudbyggnad ligger väster om landsvägen (Adelsö ringväg), men till herrgården hör även gårdsbebyggelse som är belägen på andra sidan vägen.

Huvudbyggnaden, som härrör från 1850-talet, är ett timrat och vitputsat hus med sexdelad plan. Söder om huvudbyggnaden har en flygel uppförts, som även den är av trä och hålls vitputsad.

Ekonomibyggnaderna är huvudsakligen yngre än huvudbyggnaden; de flesta uppfördes i början av 1900-talet.

Täppan

Enligt lokal tradition är det hus som idag kallas för Täppan prästgårdens gamla manbyggnad som flyttades till sin nuvarande plats någon gång innan 1850.

Magasinet

Till Tofta hör ett gammalt knuttimrat magasin.

Arbetarbostäder

Exempel på arbetarbostäder som bevarats in i våra dagar är Norrgård och Södergård; putsade stenhus som vart och ett innehåller tre lägenheter á ett rum och kök.

Även ovan nämna Täppan har använts som arbetarbostad.

Toftas historia

Det äldsta användningen av namnet Tofta för gården som vi känner till är från 1297 då egendomen ägdes av riksrådet Sigmund Keldorsson och omnämns som de curia in thiufta sita. Keldorsson hade fått gården i gåva av kung Valdemar Birgersson.

Platsen där Tofta ligger har dock varit bebodd mycket längre än från 1200-talet; här har arkelogiska fynd hittats som går ända tillbaka till järnåldern. In anslutning till gården finns också två gravfält som tillsammans har ungefär 140 stycken synliga anläggningar. Fyra av gravarna undersöktes år 1926 av arkelogen Hannah Rydh som daterade dem till sen vikingatid.

Under andra halvan av 1300-talet och några år in på 1400-talet var Tofta sätesgård för Sigmund Keldorssons dotterson Karl Ulfsson (Sparre av Tofta), som var marsk under kung Albrekt av Mecklenburg. Därefter ägdes gården länge omväxlande av de mäktiga släkterna Bonde, Vasa och Sture.

Vi vet att Karl Knutsson, som tillhörde släkten Bonde, skrev sig till Tofta år 1441. På den tiden var även godset Sättra en del av Tofta. (Numera är Sättra en småort med ungefär 50 hushåll.)

År 1518 övertogs egendomen av Dorotea Knutsdotter (Banér), och år 1526 kom Sättra och Tofta i Gustaf Vasas ägo.

1600-talet och 1700-talet

År 1640 förlänades Tofta till sekreteraren Johan Meyer. Hans änka fick säterifrihet för Tofta, men förlorade sedan gården i samband med 1680-talets reduktion då kronan tog över gården. Under stora delar av 1700-talet utarrenderade kronan Tofta istället för att själv sköta verksamheten.

I början av 1700-talet, då Tofta alltså ägdes av kronan, sträckte sig egendomen från Sättras ägor i norr till Grindsbys ägor i söder, samt från Kunstas i öster och Björkfjärden i väster. Några mindre öar belägna i Björkfjärden hörde också till Tofta, bland annat Stora och Lilla Alholmen.

Till Tofta hörde på den här tiden flera stycken torp, såsom Lillskog, Erik Johanssons torp, Eric Simssons torp, Ödestorp och Stenkulla kvarn.

1800-talet och frammåt

År 1803 köptes Hammora herrgård av kapten Gustaf af Klint, och sju år senare köpte han även Tofta – vars marker låg norr om Hammora. Efter att ha gått i pension i början av 1920-talet hängav sig Gustaf af Klint åt att sköta om de båda egendomarna och han avled på Adelsö den 22 maj 1927.

Tofta kom sedan att stanna hos släkten Klint ända tills år 1948 då egendomen köptes av Stockholms stad. Stockholms stad hade planer på att stycka av en del av marken och skapa ett sommarstugeområde, men dessa planer realiserades aldrig. År 2008, efter att ha ägt Tofta i 60 år, sålde Stockholms stad gården på den öppna marknaden och fick in 29 miljoner kronor.